Vandring

Igår kände vi för att komma ut i naturen så vi gav oss iväg mot Gösting och berget där (som jag inte tänker försöka stava till). Tog en bra stund med busssen för halva stan var avtängd då det var galna människor som sprang maratonlopp.

Peter sa att början av vägen kunde vara lite jobbig, vi har inte samma definition av vad brant backe är, jag var helt slut efter 10 min. Tillslut var vi uppe på toppen (nästan 800 m.ö.h) och det var värt den jobbiga vägen upp, man såg hur långt som helst. Efter en paus med lite mat för Emilia så gick vi vidare. Nu var det betydligt trevligare att gå, svagt nedåt i härlig natur. Men efter ett tag blev det mer äventyrligt. Vi skulle gå på en smal stig, det lutade neråt, vägen beståg av lera och på båda sidor var det taggbuskar. Men vi tog oss ner utan större dramatik, mer än att vi blev mkt leriga och med söderriva händer. Jag var glad att Peter bar Emilia, han hade också rejäla vandringskängor som fick bättre grepp i leran, med mina gympaskor gled jag mest.

Väl nere var vi framme vid en sjö i en liten by (där Arnold Schwarzenegger växte upp). Därifrån tog vi bussen hem, trötta och smutsiga. Hade planerat att krypa ner i ett bad när vi kom hem, men det kunde vi glömda, det fanns inget varmvatten.